Påskhelgen brukar vi nästan alltid spendera i Sälen och nästan alltid är det strålande sol dessa dagar. En tradition är att kajka längd upp till Storfjällsgraven, där en välförtjänt bukfylla väntar.
I år var det första gången alla stora barn (våra två + 2 tappra kusiner) stakade upp på egen hand. En rätt tuff match eftersom det är konstant uppför.
Men med en hutt värmande bränsle i starten…
…och våffla vid målet, tror jag att de i stort hade en rätt bra dag.
Jag hade det definitivt.
Vad som egentligen hände var att den äldsta i skaran fann sitt livs kall, den andra trampade på med gott mod men kraschade 100 m före målet, slet av sig skidorna och började krypa i strumplästen, ylandes Jag Orkar Inte Mer. Nr 3 och 4 turades om att fräsa, frusta, hata och skrika och undrade vilken idiot det var som hade kommit med den HÄR fruktansvärda idén. Gud himself i form av en skotertaxi dök dock upp som en räddande ängel, precis när måttet var rågat för oss alla. Och så la sig friden över fjället igen.
