Känner mig som en charlatan där jag går med sekatören i högsta hugg. Swischar mig genom buske efter buske – utan någon som HELST koll på om jag gör rätt eller ej. Vet inte vad det är för sorts växt, om och när den ska kapas (beskäras, förlåt) eller om jag orsakar ett kalhygge resten av sommaren istället för det motsatta.

Varje år vid den här tiden väcks drömmen om en prunkande trädgård till liv och jag frossar loss i bilder från fantastiska förlagor som Ulrikas eller Leilas drömtäppor.  Vill inget hellre än att ha en väldoftande, välmående trädgård att vila själen i, men av någon anledning får jag liksom aldrig till det.

Idag fick jag dock ett ryck och gav mig ut bland snårskogen runt huset. Just klippetiklippet är en otroligt härlig känsla måste jag säga, men när jag räfsar runt med krattan kan jag inte påstå att jag njuter direkt. Det som motiverar mig är snarare mantrat som ljuder i mitt inre “se det som träning, förbränn förbränn, vältränade armar-in-the-making…”

Nu har ju vi turen att bo på en skafttomt, lite skymundan från gatan, så de enda som behöver lida av dessa andefattiga hektar är vi själva och närmsta grannen – som jag då och då mutar med färskt bröd för att de inte ska få för sig att säga något.

Det smått komiska är att vårt hus har ett påbyggt växthus, vilket jag hade väldiga visioner för när vi flyttade hit. Planen var att där skapa en drömlik medelhavsträdgård, full av frodiga vindruvsrankor, citron- och olivträd, mängder av örter och gärna en och annan persika. Min målbild var faktiskt att jag skulle göra egen Limoncello* av min citronskörd… Jomenvisst, gick sådär.

År 1 la jag en hel förmögenhet på att skaffa alla de där underbara växterna, inredde med det rätta shabby möblemanget och la till och med en matta på golvet. Men inte satt vi där inte, absolut nada och växterna brann i princip inne eftersom vi alltid glömde av att vattna.

År 2 var jag på trädgårdsmässan och köpte med mig ett par gigantiska tomatplantor, fulla av små söta körsbärstomater, färdiga att förtäras. Tänkte att det här var ju en alldeles underbar quick-fix! Blev direkt lite skön stämning i växthuset och framför allt var det en otroligt lyxig känsla att mumsa i sig tomat efter tomat från mina egna (en definitionsfråga) plantor. Problemet var att när tomaterna väl var uppätna var det liksom slut på buffén. De få nya stackare som vågade sig fram liknande mest små ärtor – förmodligen pga det där förbannade vattnet.

Så sedan dess har vårt potentiella orangerie fungerat alldeles utmärkt som extra (skräp)förråd – dock med obekvämt mycket insyn (= mer färskt bröd åt samma tålmodiga granne). I veckan ska jag faktiskt sätta upp vita linnegardiner framför glaset så att ingen utifrån behöver se oredan.

Så i år blir det samma melodi som tidigare år; färdiga blommor rätt ner i krukorna (planterar alltid för många eftersom det ser så lite ut i början), på med lite jord och så får det vara bra med det. Trädgården i övrigt får sova vidare – i väntan på nästa ägare eller tills Ernst, Martin eller Victoria vill ta sig an åbäket. Kan bli en riktigt rafflande följetong.

Nä, det enda gröna som finns i mina fingrar är på sin höjd ett smaragdfärgat nagellack som jag målar på ibland – eller kanske snarare avunden som sticker i knogarna varje gång jag sneglar ut mot grannskapet.

 

* Vill du sippa på en strålande god Limoncello så prova gärna Leilas variant – funkar alldeles utmärkt med egenköpta citroner. Eller boka en resa till Italien – blir billigare än att odla själv – tro mig.

Foto: Wolfgang Kleinschmidt