När jag var runt 20 slog Herr Panikångest ner i mitt liv med dunder och schabrak och först ett antal år senare förstod jag att det kanske var dags att börja rensa rent i den där lite halvmurkna ryggsäcken jag gick och bar på. Fram tills dess hade jag heller aldrig riktigt reflekterat över hur jag var som person, och mitt sätt att förhålla mig till min omgivning grundades enbart utifrån mig själv och min uppfattning om hur saker och ting skulle vara.

I samma veva lärde jag och Leila känna varandra (vilket var när hon jobbade som matstylist och jag som formgivare på designbyrå), och via henne fick jag tips om en kurs i personlig utveckling som vi bestämde oss för att gå tillsammans (även Ulrika var med då!).

Det var en omvälvande men shit så häftig upplevelse. Där och då (om)formades mycket av mitt sätt att tänka, min syn på mig själv och människor omkring mig. Framför allt började jag ta ansvar för mina relationer med andra och inte minst för mitt eget liv och vilka val jag gjorde. Att ta ansvar förpliktigar men ger också en känsla av frihet – en känsla av att jag kan göra vad jag vill och vad jag bestämmer mig för. Och att sluta skylla mitt livsöde på andra.

På kursen var det många insiktsfulla talesätt och livsmotton (låter pompösare än jag menar) jag fastnade för, och ett var just I Can’t = I Must. Detta har jag ofta plockat fram för att påminna mig om att utmana mina rädslor och alltid försöka kliva utanför den bekvämlighetszon jag så gärna vill hålla mig i. Att vara med i Leilas tv-program och tipsa om festinbjudningar var just en sådan sak. Att våga byta jobb och starta eget som inredare var en annan. Och att skriva den här bloggen en tredje. And there are many more to come.

Så i bussen som är mitt liv har jag sedan den där kursen försökt flytta fram positionerna. Istället för att sitta längst bak och gnälla om att det guppar och kränger sitter jag allt oftare vid ratten. Titt som tätt kommer jag på mig själv med att ha smugit bak till de mer bekväma regionerna, men när jag suttit där lite för länge försöker jag samla kraft att ta på mig förarhatten igen. Läskigare och långt jobbigare – men det är en chaufför med glatt humör som visslar fram på vägen. Lite för ofta med gasen i botten.