För ett gäng år sedan gick jag en kurs i personlig utveckling (tack vare Leila faktiskt!) och därifrån fick jag med mig en mängd insikter som verkligen påverkade mitt sätt att förhålla mig till mig själv – och andra.
En av alla de saker som etsades fast i mig var det här med skillnaden på att höra och lyssna. Så ofta man i förbifarten ägnar sig åt det förstnämnda istället för att stanna upp och ge det sistnämnda.
“The least you can give a person is (to take your time) to listen to what they have to say”.
En annan sägning, som faktiskt blev ett sorts livsmotto jag burit med mig sedan den där kursen, är “I can’t = I must”, och om detta har jag skrivit tidigare – här. Från förra våren för visso, men ändå – för mig – ständigt lika aktuellt.
Som jag berättade i förra inlägget så har vi nyligen anmält oss till Invitationsdepartementet, som ju handlar om att bjuda hem en svenskstuderande invandrare på middag. Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så långt borta från mitt vanliga bekväma liv. Här var det just I can´t = I must som puffade lite extra i ryggen.
En middag, ett möte – och ett samtal. Då jag verkligen ska lyssna.
….
Image via
