Läser Erikas mitt-i-prick inlägg och känner att nu är det banne mig dags att plocka fram träningsviljan igen. Problemet är att när det kommer till träning är jag väldigt mycket Antingen Eller.
200% på eller 100% av.
För drygt ett år sedan spenderade vi julen i Thailand, vår minsta tjej var ungefär 9 månader och jag började känna mig väldigt färdig med att låta kroppen förfalla till en skymf av sitt forna jag. Gick igenom semesterbilderna i kameran och kunde först inte förstå vem den där överviktiga personen med taskig hållning var. Jeeze – jobbig känsla när jag insåg att det var jag själv… Så när vi kom hem bestämde jag mig. Dags att ta klivet ut ur vassen – the year of change had begun.
Hittade en inspirerande före-/efterbild på nätet som jag satte upp på kylskåpet hemma. Letade även fram en 15 år gammal bikinibild av mig själv, bara för att dumpa ännu lite mera salt i såren. Hade jag sett ut sådär förut kunde jag väl göra det igen?
Körde först en 2 veckors Modifast-kur och började promenera på morgnarna, vilket snabbt gav resultat: 5 kg lättare på 3 veckor. Tror inte alls att pulverdieter är någon långsiktig lösning, men för mig var det viktigt att snabbt se resultat för att bli motiverad att kämpa vidare.
I mars började jag gå hos en personlig tränare för att få hjälp att nå mitt mål. Har alltid drömt om att någon gång ge mig själv och min kropp chansen att bli sitt allra starkaste och mest vältränade jag. Realisten i mig (som inte alltid är så närvarande men denna gången pockade på uppmärksamhet) insåg att det skulle ta tid, så målsnöret satte jag vid min 40-årsdag, 15 månader senare. Kändes långsiktigt och mycket väl genomtänkt.
If you stick to the plan, that is…
Jag började lite lätt med att promenera varje dag, vilket successivt övergick till 5 km joggingpass 3-4 gånger i veckan. Hur vädret var när jag skulle ut, eller om jag hade tid eller lust var aldrig något jag funderade över – jag hade ju bestämt mig.
Varenda steg loggade jag med Nikeplus-appen – ett kanonbra sätt att både motivera sig själv och ha koll på sina framsteg. Tillfredsställelsen att se diagrammet växa av alla avverkade rundor var som tändvätska för tävlingsskallen…
Jag laddade även ner Nike Training en grymt inspirerande träningsapp (som jag bla använde flitigt på hotellrummet när jag och Leila var i London i april) och en kostapp där jag skrev upp vad jag åt och när jag tränade. En app för magträning hittade jag också, plus att jag fick extra pepp genom att följa flera bra träningsbloggar och prenumerera på tidningarna iForm ochToppHälsa. Gick loss på (favoritbutiken) Stadium, där jag utrustade mig med medicin- och pilatesbollar, hantlar, hopprep, yogamatta och träningskläder. Fick även ta över min systers (i princip oanvända) motionscykel, som fick en fin placering hemma i gästrummet.
När jag väl kommit igång blev träningen till ett absolut måste som jag ogärna kompromissade bort. Plötsligt blev det helt självklart att träna 4-5 gånger i veckan och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag kunnat gå i snart 2 år utan någon som helst träning att tala om. Det här som fick mig att må så bra!
Hej blodsmak.
Parallellt med löpning och mina PT-timmar (med grymma Marcus Nordahl) började jag köra bootcamp träning med Lee Skinner och hans sköna gäng, vilket jag också tyckte var kanon. Anmälde mig till mitt livs första lopp (Midnattsloppet) vilket blev en extra saftig morot för att på riktigt komma igång med löpningen.
Minns orden Mackan flera gånger försökte få mina döva öron att lyssna till; “Kom ihåg att ta det lite lugnt Sofi. Det är bättre du tränar måttligt och gör det till en livsstil som håller i längden. Kör du så här hårt kommer du tröttna till slut. Det är inget elitlopp vet du.” Herregud tänkte jag. Mitt mål var ju att bli hans typexempel på hur en förfallen 3-barnsmamma pulled her act together and came out stunning. Det här var INGA problem. Det här var mitt nya liv. Jag hade ju, som sagt, bestämt mig.
I juli sprang jag för första gången en mil – vilket för mig var en helt magisk känsla. Minns att jag vid flera tillfällen bara skrek rätt ut (inte Ronja Röverdotter-skrik men så högt jag vågade och efter att ha kollat att jag var ensam i spåret) av lycka. Känslan av att nästan flyga fram, att kroppen bar mig och att jag var i kontroll över min egen styrka var…magisk.
Träningen var kul, omväxlande och hade blivit en självklar del av min vardag. Jag kände mig så otroligt mycket starkare och snyggare och insåg också att jag i och med detta visade mina barn att träning är roligt, något man mår bra av och en självklar del av vår familjs vardag. Själv växte jag upp med två rätt idrottsavoga föräldrar så det var en fantastisk tillfredsställelse att ha vänt den familjetrenden.
Midnattsloppet 2012. Jag är den ni ser i blå tröja.
När vår minsta tjej började på dagis i augusti gick familjelivet in i nästa fas. Egenföretagande och det allmäna pusslet tog över och då var det i första hand träningen som jag la åt sidan. Började med att jag sköt på löpningen, sen tyckte jag att jag inte hade råd med PT-timmarna och att köra bootcamp 2-3 gånger i veckan fanns det inte tid för. Och sen – nada físico actividado!
Mina ursäkter för det var det naturligtvis ingen brist på; höstdepp, mörka morgnar, mörka eftermiddagar, knallmörka kvällar, stressig vardag, stressig helgdag, snökaos och så julhelg…I ett vips så försvann januari, sen kom och gick februari och nu…redan mars?
Med två månader kvar till min 40-årsdag inser jag att tiden är något knapp. Rekordform lär jag inte hinna uppnå tills dess, men kanske tills jag fyller 41. En bra början är ju helt klart att faktiskt börja. Och verkligen bestämma sig. Eller?
